Bloggen har flyttat till en ny domän. Dett inlägg återfinns på följande adress: http://www.inbunden.se/2008/02/12/bob-dylans-memoarer/

Som inspiration och bibel fyller Bob Dylans Memoarer en viktig funktion. Bortom det ändlösa namndroppandet av 50-tals-artister, författare och platser finns det i boken en historia om en riktig man, en konstnär och sökare, som i ständig kamp mot sig själv och världen utvecklas och överkommer. Även om jag från sida till sida önskar att Memoarerna var kronologiska och innefattade varje minut av Dylans liv får jag till slut ge vika för poeten Bob Dylan. Han är en historieberättare av rang och visar med sina memoarer att han kan skriva längre historier än låt-texter på 8 minuter.

Jag vill dock veta mer om tiden innan han blev Bob Dylan med hela världen. Tiden som formade honom. Jag vill låta mig slukas av det New York Bob Dylan kände, och jag vill låta mig slukas av den Bob Dylan 1961 kände. I Memoarerna har Bob klämt in historier och tankegångar från flera epoker ur sin karriär och jag skriver på min önskelista att jag vill ha en bok om varje år. Uttömmande och komplett ska det vara. Så intressant känns han.

Nyligen hade I’m Not There, en film om Dylans liv, premiär och jag ska se den så fort tillfälle ges. Boken ger verkligen mersmak.

Tips: Boken verkar ha tryckts i lite för många exemplar och den brukar reas ut på allt från coop forum till den lokala bokhandeln för 35-70 kr.

av Christoffer Davidsson

http://www.inbunden.se/2008/02/09/lyckad-oversattning-av-herr-frost/ 

Paul Auster har (bland annat) ägnat sig åt att utforska betydelsen av symboler i människors liv. I kultiga New York-trilogin vimlar det av underliga symboler eller metaforer; huvudpersoner som heter mr Wood respektive mr Glass, en felringning där en okänd person frågar efter Paul Austers detektivbyrå, eller ett sammanträffande där privatdeckaren ska skugga en person och två likadana måltavlor dyker upp, varpå han tvingas välja en av dem att förfölja. Man frågar sig vad alla dessa språksnår och sammanträffanden innebär och vilka betydelser som eventuellt döljer sig bakom detta virrvarr. Kanske är det så att författaren vill antyda att sådan här symbolik finns runt omkring oss hela tiden och att den på något sätt kommer att utgöra en ram för våra liv. För den som vill tillskriva symbolerna en betydelse är det bara att sätta igång, men det går lika bra att låta bli.

I Illusionernas bok återger Auster handlingen i en påhittad stumfilm från 30-talet, The Inner Life of Martin Frost. Förra året kom något så säreget som en filmatisering av denna påhittade film-i-en-bok. Auster själv har regisserat, och det återstår att se vad det blivit av detta märkliga projekt. Det lär i vilket fall som helst vara svårt att överföra den komplexa värld som mannen bygger upp i sina böcker till den vita duken. En värld som man har ägnat sitt liv åt att förfina i skriven text, kräver sannolikt ett helt liv att lära sig filmatisera med samma skärpa. Sedan tidigare finns en enda filmatisering av en Auster-bok (då räknas inte filmmanusen till de härliga Smoke och Blue in the Face), den enligt utsago ganska medelmåttiga Music of Chance från 1993. En veckas sträckläsning av Auster kan förmedla det virrvarr av tvetydigheter som finns runt omkring oss – men det kanske är en omöjlig uppgift att översätta detta till en och en halv timmes komprimerad filmupplevelse.

av Gustav Björeman

http://www.inbunden.se/2008/02/07/ska-man-lasa-den-dar-stieg-larsson/ 

Nu har jag nästan kommit till det stadie där jag undrar om jag inte ska ta att läsa något med den där Stieg Larsson. Det är ju ren galenskap som kretsar kring de där böckerna. Det måste vara flera miljoner som läst de. Och kan så många människor ha simultant fel?
Låt oss se.
Idol-finalen lär ju haft hysteriskt många tittare.
Da Vinci-koden är ensam orsak till regnskogarnas försvinnande.
Arn verkar dra in sina miljoner.

Okej, jag erkänner, jag såg inte Idol, jag läste inte da Vinci-koden och jag tänker inte se Arn.
Trots det drar jag slutsatsen att många människor kan ha fel. Men jag tänker nog skaffa mig kött på benen och någon gång läsa Stieg.

av Christoffer Davidsson

http://www.inbunden.se/2008/02/03/stig-claessons-sanning/ 

Stig ”Slas” Claessons Sanningen och ingenting annat än skrev jag ett kort inlägg om för en tid sedan. Jag hade då uppfattat så mycket som att det handlade om Peter Blodström, fönster och kvinnor. Till denna lista kan vi lägga förort, matlådor, fler kvinnor och längtan.

”Den som tröttnar på att längta vill heller inte minnas”, skriver Stig(Peter) full av längtan och minnen. Han vet att det finns mer under ytan och bakom dörren än man först anar och bjuder oss på ett härligt persongalleri. I förorten han kallar sin egen lyckas han vinna, kanske inte kvinnornas hjärtan, men väl deras hjärnor. De är vänner, mer än älskare. De dricker kaffe, minns och längtar ihop.

”Det är inte bara från panncentralen värmen kommer, ens i vår förort”

Själv vet jag ingenting om förorter. Och bara en bråkdel av det Stig vet om livet och kärleken. Vad det verkar. Jag suger in varenda ord och tar det som, ja, Sanningen och ingenting annat än.

Jag tycker dock bättre om Stig som Stig än som Peter. Boken har förvisso språket och Stigs blick för världen på sin sida, men han har gjort bättre. Om man funderar på att läsa en första bok med Slas kan jag rekommendera att börja med någon annan.

av Christoffer Davidsson

Det enda man får betala dyrt med är tid. Helt plötsligt ligger där 20 000 böcker i ”att läsa”-högen.

av Christoffer Davidsson

http://www.inbunden.se/2008/01/26/mer-an-hjarna/

Anders Paulruds sista bok Fjärilen i min hjärna är slutsåld i internetbokhandeln. Det är både storslaget och storsäljande när en författares sista verk utkommer kort efter hans död. I Paulruds fall handlar boken dessutom om döende – fast de tidigare böcker av honom jag har läst (Ett ögonblicks verkSom vi älskade varandra – båda utspelar sig i eller kring Karlskrona, och jag läste dem just därför efter att jag flyttade dit för att plugga. Det är väl bara Paulrud som har beskrivit snålblåsten och regnet i den avlägsna sydostsvenska staden så väl.) är så utförliga i sina livsberättelser att även de minsann behandlar döendet, till slut. För i hans historier verkar det vara just ett döende – ett pågående, och sällan knall och fall. Hans berättarstil är den sävliga, där frågorna liksom hos Slas ofta saknar ett frågetecken (”Vad då?” blir till det trötta ”Vad då.”), där meningarna är enkla och alltihop finns mellan orden, och där man som läsare därför lätt dras in. Därför vet jag inte hur väl rustad jag är för att läsa Paulruds sista bok – just döende är kanske inget favoritämne bland gossar i min ålder. Men jag vill nog ändå skaffa den; ställa den i bokhyllan. Det är ju storslaget med sista verk.

av Gustav Björeman

Jag har börjat lite smått på Sanningen och ingenting annat än och tagit mig förbi det första fönstret Peter Blodström har i uppgift att laga. Nu väntar ett nytt, men en uttråkad kvinna står ivägen.

Det är upplagt för många möten och livshistorier.

Missa inte: Vem älskar Yngve Frej? i SVT2. Nu på lördag(26/1) kl 21:05.

av Christoffer Davidsson

http://www.inbunden.se/2008/01/24/hello-world-2/

Jag läste nyligen ut Douglas Couplands Girlfriend in a coma och slogs av hans, vi säger förmåga, att var konsekvent. Jag har förvisso bara tagit mig igenom en av hans böcker tidigare(Hey Nostradamus!), så jag kanske inte ska dra för många och storslagna slutsatser, men det är några saker som slår mig.

1. Han ger inte intryck av att vara författare, på ett bra sätt. Jag vet inte vad det är, kanske en entusiasm. När jag läser på visar det sig stämma, han är inte författare utan designer/konstnär.

2. Douglas är även ganska drastisk av sig. Lite som om han skrev för en biopublik. Vilket han kanske gör? Han om någon borde väl ha listat ut att dagens människor inte läser, samtidsexpert som jag utser honom till.

3. Hans böcker börjar ganska segt, trots dödsfall och komor.

4. Han är nog från Kanada.

Girlfriend[..] rullar igång i det sena 70-talets Vancover där vi får följa en grupp vänner. En av tjejerna i gänget hamnar inte helt otippat i koma. Det är Karen. Hon är 17 och sköljer ner valium med lite sprit.
Hennes kille Richard blir ju inte helt glad. Han som precis fått ligga och allt. Han börjar dricka.
Det är en mörk framtid de går till mötes. Och det samma gäller inte bara deras 4 kompisar(Wendy, Pam, Hamilton, Linus), utan även resten av världen.

Boken bottnar dels i tidlösa frågeställningar om mening och moral och dels i nutida problem som klimat och effektivisering. En liten tankeställare. Med värme och humor, kyla och koma.

Jag slöbläddrar lite och hittar:
”This is not a very good time or place for sarcasm, Richard.”
”It’s called irony these days.”

Bokens soundtrack:
the Magnetic Fields – It’s only time
the Bear Quartet – Super Confidence
(nej, smiths får inte med sin girlfriend in a coma från -87)

av Christoffer Davidsson